Okej, idag fick jag ryck på mig själv. Verkligen. Fan vad man kan svika sig själv.
Ni kommer inte tycka det är nån stor grej. Det kanske det inte är, men jo. För mig.
Vi kom till Hamilton. Jag sa till er att jag kanske skulle låta Marielle rida Foxy istället för mig. Men helst ville jag inte det för ville klara det själv. Vet ju att jag skulle klara det själv om jag bara försökte. Vad är det värsta som kan hända? Jag ska berätta det för er. Det är att det inte skulle gå perfekt.
I alla fall, vi kom dit lite sent. Hann inte värma upp så mycket eller förbereda mig som jag ville. Kontrollbehov ja.
Sen helt plötsligt visar det sig att jag är först ut och det är min tur nununu. Marielle sa att det spelar ingen roll om jag är först ut eller tionde, det kommer gå likadant. Det lät ju sant. Men sen bara bangar jag. Hoppar av hästen och Marielle fick ta henne istället.
FAN. Asså vad i helvete är felet. Felet är att jag inte ville misslyckas på nåt sätt alls. Men vad skulle det göra. Egentligen. Hade jag gått in där hade jag gjort mitt bästa. Jag vet ju det. Och varför skulle jag misslyckas. Jag gör inte det.
Detta faktum, att jag gav upp innan jag ens börjat, äter upp mig inifrån. Man gör inte så. Man försöker. Man kör på. Full fart. All in. Pang på, satsa och gå. JUST DO IT
Men jag visste i stunden jag hoppade av hästen, i stunden jag bestämde mig för att inte ens försöka, att jag skulle lära mig nåt av det beslutet. Om man ångrar nåt är det ju oftast för att det är nåt man inte borde gjort, visst? Helst gör man ju inte om det. Shit happens. Men nej, detta gör jag inte om. Nästa tävling är det jag och Foxy.
Hell yeah.
peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar